Snuffe o jag
Snuffe & jag på utställning...

Jag som äger kennel Woogiebox heter Susanne Engberg, född 1974, bor på landet strax utanför en liten stad som ligger i Västmanland. Min familj består av min sambo, Janne & våra två barn Lina & Sam.
Förutom oss fyra, så finns här för närvarande boxrarna Snuffe, Ruffa, Immiz & Tix, 4 katter, 3 hästar & ett antal kaniner (föder upp dvärgvädur & hermelin i liten skala).

Mitt djurintresse började mkt tidigt! Jag har sen jag var ca 7 år ALLTID haft ett husdjur, de djur jag ägt har varit, kaniner, råttor, marsvin, hamstrar, akvarium, ormar & ja, en hel drös!
Jag gick ut med traktens ALLA hundar, en s.k. dogwalker, hi hi. Nä, skämt & sido, eftersom jag inte hade någon egen hund, så blev det så. Direkt efter skolan så började rastningen av MÅNGA hundar & omtyckt var jag! Tror jag hade över tiotalet hundar som jag gick ut med under en period. Underbart kul!

Min första egna hund fick jag när jag var 13 år, Skrållan, en blandning mellan schillerstövare/schäfer. Jag var överlycklig, hon var mitt allt & förgyllde mina dagar till max! Tyvärr så gillade hon inte att vara själv när jag gick i skolan, rättare sagt, hon avskydde det. Till slut började grannarna klaga (vi bodde då i hyreshus) över att hon stod & skällde (trots regelbunden rastning under tiden jag var i skolan), så vi blev till slut tvungna att göra oss av med henne. Gissa om sorgen var outhärdlig!
Jag fick återgå till att gå ut med andras hundar, som vid det laget kändes otroligt tungt.

Men när jag var 14 år så flyttade det in en tjej i en av lägenheterna och hon hade två boxrar!!!!!! Hon hade hört på ryktesvägar att jag brukade gå ut med andras hundar & hon behövde en som gjorde det med hennes, så det blev jag! Det slutade med att jag även hade dom då hon reste bort & även över helger, trots att hon var hemma. Men de älskade att vara med mig & jag älskade att vara med dom, så därför lät hon mig ha dom så mkt. Ruffa hette den ena, det är alltså efter henne som jag döpt den Ruffa jag har idag. Och Tess, hette den andra. Tess var mamma till Ruffa.
Jag hade bestämt mig att jag någon gång i mitt liv skulle skaffa mig en alldeles egen boxer & det gjorde jag också.
Men innan dess så hann jag med att äga en schäfer. Han hette Lado & var 18 månader när jag fick hem honom, själv var jag 17 år. Han var en problem hund av dess like. Lärde mig otroligt mkt av att äga honom. Han fick tyvärr lymfom (cancer i lymfkörtlarna) & blev bara 3 år.

Efter att jag förlorat min schäfer, så fick jag en boxervalp av min familj, då hade jag hunnit bli 20 år. Han hette Primbox Balzack Pampas. Han var mörkt tigrerad med vita tecken & var alldeles underbar, ljuvlig & bedårande söt! Min första, alldeles egna boxer. Jag kallade honom för Robin, han var min följeslagare & skugga i 11,5 år! Han finns på minneslunden.
När Robin avlivades vid 11,5 års ålder så hade jag redan innan börjat kolla lite smått efter födda boxervalpar, för jag kände att boxer ska ALLTID ALLTID finnas i mitt liv. Och jag hittade då en kull som var född bara några dagar efter att Robin avlivades. Kenneln hette Incirias och jag kände direkt att personkemin mellan Ann-Britt & mig stämde.
Det fanns två hanar kvar, den ena var gul med vita tecken & den andra var mörk tigrerad med vita tecken. Det blev ju naturligt vis den mörk tigrerade & den lilla krabaten var Incirias Boogie-Woogie ”Snuffe”.

Det blev ett glapp mellan att Robin avlivades & då jag hämtade Snuffe, under den tiden fick jag låna min kompis blandras hund, Stina. För att det inte skulle bli så tomt, då jag kände att jag inte kunde klara mig utan hund. TUSEN TACK Bella, för att du var så otroligt snäll & lät mig ha Stina hos mig som stöd efter Robins bortgång.

Nu började jag känna starkare än någonsin, att jag ville uppfylla min dröm, nämligen att starta en liten kennel. Så därför började jag se mig om efter en lämplig stamtik.
Ann-Britt tipsade mig om en kenneln i Norge, Wild One’s & jag tog kontakt med dom. I januari 2007 flyttade det hem en liten boxertik hos oss, hon heter Wild One’s Villvette ”Ruffa” & hon är min stamtik.

Det var min historia!
Tack för att du läste!